Nyhetsbrev från Robinson Zayera

Hej

Tack för att du prenumererar på detta nyhetsbrev, som jag skriver tills Robinson tar slut.

Vecka 8 på Robinson

Avsnitt 36, den 5 maj är första örådet i sammanslagningen. Först är det utslagskampen där jag, Karin, Ci och Olivia är sist och hamnar i utslagskampen. Jag säger innan tävlingen att jag vet inte om jag orkar, hur ska jag ta mig vidare?

Olivia vinner först, sedan Karin. Sedan kämpar jag och Ci om att inte åka ut.

Den här tävlingen håller på i en evighet. Jag var säker på att ta vinsten, men märkte ganska snabbt att slå ut dominos krävde en större precision. Jag håller på att ge upp, blir arg och frustrerad.

Olivia peppar mig och jag samlar ihop mig, försöker säkert 50 gånger, gång på gång, lägga upp brickorna, vänta på att sista brickan faller i skålen.

Jag är verkligen på väg att ge upp. Jag tror att vi höll på i mer än en timme. Svetten rinner. Det är kokhett i solen. Tålamodet tryter. Det känns som en sisyfos sysselsättning, en bestraffning från gudarna. Jag vet inte hur jag lyckades. Känslorna pendlade som en jojo upp och ner.

Så känns det här veckan på Robinson. Många av oss är på bristningsgränsen. Hjärnan fungerar inte. Känslorna är på utsidan hos oss alla. Taggarna utåt, jag är säker på att vi alla känner oss hotade. , Stressen är övermäktig och varje dag är en kamp om att vara kvar. Vi kämpar alla med att motivera oss själva och stanna kvar till slutet.

Efter utslagskampen åker Ci till Gränslandet. Jag är ledsen att hon åkte ut, säger förlåt till henne. Jag är glad för hennes skull att hon får en chans till på Gränslandet.

Inför kommande öråd är det kaotiskt stämning på lägret. Vi som har tävlat kommer tillbaks till Bajstranden och är helt utmattade, trötta efter tävlingen.

Jag hör intrigerna och att det tisslas och tasslas. Lag Nord har ett möte där vi bestämmer oss att gemensamt lägga röst på Pelle. Någon (kanske Maureen) klurar på om det är en bra idé att lägga alla röster på en och samma person. Efter det mötet tror jag att någon (kanske Maureen igen) kommer till mig och säger åt mig att jag ska lägga rösten på Karin istället, så att vi har säkrat upp oss - ifall det dyker upp en hemlig immunitet. Maureen anar ugglor i mossen. Hon ser att Pelle är väldigt nervös och springer runt mycket, pratar med olika personer på lägret.

Precis innan vi ska åka iväg på Örådet, kommer både Pelle och Karin till mig, minns inte om det var samtidigt eller var för sig. Båda säger till mig: rösta inte på mig, så röstar vi inte på dig.
Karin lovade jag att inte rösta på. Pelle säger något i stil med "jag bryr mig inte, jag tar inte illa upp om du röstar på mig men jag kommer INTE att rösta på dig".

I princip har både Karin och Pelle lovat mig att inte rösta på mig.

Jag har en svag minne av att någon person har fått vetskap om att Lag Syd tänker rösta på mig ändå. Viskleken går runt och det är svårt att veta vem som säger vad nu i efterhand. Vem har förhandlat bort rösterna på sig och offrat mig istället?! Något har skett bakom kulisserna som jag inte känner till.

På Örådet sitter Pål, Gustav och Simone säkra med immunitet. Efter röstningen frågar Anders om hemlig immunitet och då avslöjar Gustav att han har hittat en hemlig immunitet som han väljer att ge till Pelle. Vilket betyder att alla röster som lagts på Pelle är ogiltiga.

Pelle har fått röster på sig från: Pål, Rooble, Maureen, Olivia, Simone, och mig.

Jag har fått 3 röster på mig nu, från Pelle, Gustav och Karin. Samt en blodshämnd sedan tidigare av Lars. Jag är överraskad och paff. Har inga ord. Ni märker ju att jag knappt får ut något ur mig när Anders ställer frågor till mig.

Karin har 2 röster på sig, inklusive blodshämnden från Marcus. Jag gissar att Alma har röstat på henne. Karin får en chans på Gränslandet och är den sista personen som får åka dit.

Jag röstas ut från Robinson, men har tur som får en duell.

Jag frågar gänget - vilket inte visas i TV-rutan - om någon vill duellera mot mig frivilligt.

Därefter väljer jag Karin. Vi får kulan, där vi ska balansera en kula på en platta.

Jag vinner tävlingen och är fortfarande paff, överraskad över allt som har skett under kvällen.

När Anders frågar mig hur jag mår, så vet jag fortfarande inte vad jag ska säga och har spänningshuvudvärk från kvällens drama.

Avsnitt 37 "En jäkla shitshow"
Dagen efter örådet är det snack runt elden om vad som skedde. Vi får besked om att i dagens pristävling kan vi vinna ett videosamtal hem. Många blir riktigt känslosamma och längtar till att få prata med sin partner och/eller familj.

Marcus kommer in till tävlingen, alla är överraskade att se vem som kommer in från Gränslandet.

När det är dags för tävlingen är jag kaxig, skryter om att jag gillar dagens tävling, är bra på prickskytte och att jag kanske vinner den. Jag säger att jag ska skänka videosamtalet till någon som verkligen behöver den. Vi alla vet att det finns personer som har det jobbigt och behöver en uppmuntran.

Mitt syfte med detta uttalande är att indikera till personen: "Oroa dig inte, du får ett samtal även om du inte vinner tävlingen". Att vinnaren inte måste ta samtalet själv; då det finns mer behövande personer.

Innan tävlingen får vi alla prova på pilbågen och skjuta ett par gånger för att lära oss hantera pilbågen.

Vi drar en lott om turordning, och sedan börjar tävlingen. Jag är ganska långt bak i turordningen. När det är min tur så skjuter jag OK men inte bäst. Pelle skjuter bäst. Många bommar första pilen.

Därefter får vi rösta ut en person ur varje omgång. Pelle väljer mig efter första omgången.
Tävlingen fortsätter och det blir en person mindre för varje omgång. Till sist står det mellan Alma och Pelle. Pelle vinner.
Anders frågar Pelle vem han vill prata med och han säger att han kanske skänker samtalet till någon annan person. Anders avslöjar att han har vunnit 3 samtal och får välja vilka personer som ska få samtalen.

Zayera säger inför gruppen att om jag vinner, så kommer jag att ge bort samtalet.

Avsnitt 38, "Lack på idioten".
Senare på Bajstranden bestämmer Pelle att han vill ge samtalen till sig själv, Alma och Marcus.
Han motiverar hur han tänker utifrån tävlingens resultat.

I gruppen konfronterar jag Pelle och undrar varför han valde mig som första person att åka ut ur pristävlingen. Jag litar inte på hans avsikt och misstror honom. Jag känner mig påhoppad, och som en måltavla. I slutändan från mitt perspektiv så fick han "makten" att bestämma vem som fick videosamtalen.

Hela samtalet är en missförstånd och en triggad diskussion. Jag går i affekt. Maureen lägger sig i och säger till mig: du lyssnar inte. Jag går ännu mer i affekt. Till slut så måste jag lugna ner mig själv och jag lämnar diskussionen för att sansa mig.

Jag förstår att folk uppfattar detta agerande som felaktigt, dumt, barnsligt, omoget och väldigt dåligt. Jag går i affekt, jag kan inte behärska mina känslor. Jag är triggad. Känslorna kokar över och jag måste verkligen avlägsna mig från gruppen för att lugna ner mig själv.

Efter några timmar så pratar jag med Maureen igen, detta filmas och det vi får se att vi tjafsar igen. Men jag lyssnar på henne och tar mig det hon säger, jag tror att vi pratar säkert en timme eller mer.

Jag pratar ut med Pelle, ber om ursäkt och förklarar min ståndpunkt. Vad jag ville säga, vad som blev ett missförstånd och hur fel det kom ur mig. Detta har tyvärr inte fångats upp av kameran och visas inte alls. Där och då på stranden, hoppas jag att vi accepterar varandras olikheter och ståndpunkt.

Egentligen är min ilska missriktad. Jag var arg på att jag inte fick tävla. Att för en gångs skull var det en tävling som jag tycker är rolig och inbillade mig att jag kunde och ville delta i den; ledord "ha roligt".
Tävlingsreglerna borde ha tagit ut dom som bommade, inte dom som faktiskt kunde skjuta pilbåge.

Den här händelsen är det mest negativa som har drabbat mig personligen hittills. Efter denna avsnittet och nästa avsnitt får jag väldigt mycket negativa kommentarer på sociala medier. Jag måste försvara mig och berätta varför jag handla så illa. Varför jag säger en massa hårda ord mot Pelle. Varför är jag så omogen, barnslig och dum? Varför beter jag mig inte bättre?

Nu i efterhand kan jag tolka vad som hände. Jag överreagerade, triggades och gick i affekt. Jag försökte beskriva mina känslor men bemöttes av att min argumentation är ologisk. Klart att den är ologisk, jag pratar i affekt utifrån ett triggad känsloläge. Jag känner mig utsatt, hotad och som en måltavla som väljs gång på gång - för att elimineras ur Robinson. Där och då, förstod jag inte varför jag blev utvald. Jag kunde inte logiskt förstå och acceptera att det har ingenting att göra med mig SOM PERSON. Jag såg alla handlingar riktade mot mig som ett hot. Bort med Zayera, bort med Zayera.

Pelle säger hårda ord om mig och mitt agerande i intervjun. Dessa ord sårar mig när jag ser det i TV-rutan. Att jag agerar som ett omogen, argt, galet barn, vilket inte är lämpligt för en 49-årig kvinna.

Vad har min ålder och mitt kön med min reaktion att göra?
Jag vet att i den svenska kulturen är det inte acceptabelt att visa ilska, speciellt kvinnor får inte visa starka känslor som ilska. Att vara ledsen är acceptabelt men inte att vara arg.
Att han stereotypiskt använder orden "galen" för mig som kvinna uppfattar jag som kränkande.

Vilka deltagare förstår hur jag känner mig i denna situation?
Pål förstår och stöttar mig i det jag känner. Jag kunde inte sätta orden där och då.
Nu med distans, kan jag säga att jag kände mig hotad, inte hörd, inte sedd, sårad, attackerad, överväldigad, fången, stressad, ledsen, och situationen som byggts upp triggar trauman - vilket gör att jag går i affekt. Fullständigt onåbar, oresonlig, ologiskt. Det är vad en traumareaktion är.

Resten av avsnittet handlar om videosamtalet som Pelle, Alma och Marcus har med sin partner och familjer. Jag är inte alls avundsjuk och unnar alla som deltagare att få den uppmuntran, kärleken och peppen hemifrån. Jag är glad för deras skull att dom fått denna upplevelse.

Avsnitt 39, här får vi se uppföljningen och hur videosamtalen var för Pelle, Alma och Marcus. Dessutom överraskningen att dom fick välja 3 personer som fick ett brev hemifrån. Dom valde Gustav, Rooble och Olivia. Breven läses upp och vi får alla ta del av innehållet. Det är väldigt fint och rörande.

Jag är inte alls missunnsam men ser hur ledsen Pål blir. Hemlängtan drabbar oss alla väldigt hårt.

Vi får veta mer om Rooble, hans bakgrund och hans förebilder. Gustav berättar om sin flickvän och hemlängtan.

Vi får även se Marcus ta ett snack med Pål. Vilket känns mer som en uppläxning åt Pål, ingen dialog. Pål berättar hur dåligt han mår, hur jobbig situationen är, när han och hans handlingar misstolkas. Pål har sitt stöd i mig och Rooble men han känner sig konstant hotad och försöker göra sitt bästa ändå.

Det är uppenbart att vi är alla utmattade, väldigt känsliga och känslorna blir överdrivna. Kanske är det ett naturligt fenomen där människor svälter, är utsatta, inte har kontroll över sin tillvaro. Att kroppen och hjärnan går i en "försvarsposition" och reagerar så på olika situationer. Det är märkligt att se det nu i efterhand på TV. Hur starkt vissa personer inklusive jag själv agerar i vissa situationer.

Avsnitt 40, här fortsätter tjafsen där Marcus står i centrum. Rooble är arg på Marcus då kan går runt och pratar dåligt om Pål. Vi tröttnar på hans övertalningskampanj som jag också påpekar.

Rooble reagerar väldigt starkt och berättar om hur han känner sig. Marcus påpekar att Rooble kommer att framstå som en dålig person pga att stöttar Pål. Vi alla känner att Marcus kan ha sina åsikter men behöver inte övertala oss andra om VEM vi ska stötta eller inte.

Denna dag har vi Robinson tävling, det är en hinderbana igen som börjar med vi ska snurra 20 varv runt bambukäppen, hämta en boll på en balansbräda och till sist ska alla 3 bollar placeras på bjälken.

Jag är som vanligt sist ut, klarar inte av att snurra runt snabbt. Kommer sist ut till första hindret men det spelar inte så stor roll, för det är stopp vid balansbrädan. Jag, Maureen, Gustav och Marcus åker ut ut tävlingen. Vi får tävla på utslagskampen.

Dom som får tag i bollarna är Pelle, Pål och Simone. Bollarna ska sätta upp emellan 2 bjälkar och dom åker ner hela tiden. Pelle lyckades först sätta alla bollarna men dom åkte ner igen. Han kämpar på och till sist är det en kamp mellan alla 3 personer, vem lyckas sätta bollarna så att dom stannar kvar på bjälken.

Veckans kontrovers / avslöjande

Innan jag åkte till Filippinerna och skulle delta i Robinson äventyret var min största farhåga och rädsla: vad gör jag om mina föräldrar blir sjuka, behöver opereras akut pga något oväntat?

Varför ville jag inte ha videosamtalet?

Jag var rädd att få besked om mina föräldrars hälsa, särskilt för min mammas hälsa.

Mina rädslor besannades! När jag fick tillbaka min mobil såg jag meddelanden om att min pappa hade plötsligt åkt till akuten och haft 2 bypassoperationer. Min mamma valde att inte kontakta TV-produktionen, för hon visste att jag hade avbrutit och åkt hem till mina föräldrar i Sverige.

Min pappa opererades i slutet av Augusti, när jag hade varit borta på Robinson i ca 3 veckor. Han åkte in till akuten och 4 dagar senare opererades han. Återhämtningen har tagit honom 4 månader.

Tanken på att han kunde ha dött av hjärtproblem om han inte hade opererats i tid, drabbade mig hårdast. Det var ren tur att min mamma kände igen symtomen som äldre personer drabbas av och tog honom till akuten. Hon räddade livet på min pappa!

Nu i efterhand vet jag att jag hade haft svårt att motivera mig att vara kvar i Robinson. Därför vågade jag inte ta ett videosamtal. Jag ville vara kvar i Robinson så länge som möjligt utan påverkan från verkligheten, vara kvar i bubblan och fortsätta utmana mig själv så långt det gick.

Kommentar till Gränslandet

På Gränslandet har Ci fått sällskap av Karin. Direkt är det en tävling där Karin förlorar och hon åker hem. Sedan är det en tävling där Ci förlorar och åker hem.

Sista tävlingen är mellan Mark och Alexander. Alexander vinner, stänger Gränslandet. Grattis Alexander till vinsten, vilket tålamod, vilken prestation att vara på Gränslandet från dag 1 till dag 33 och kämpa varje dag. Att orka med alla motgångarna. Att vara målinriktad och göra sitt bästa.

Jag är så glad och stolt över min "stora lillebror" och dina prestationer. Att stöd, pepp jag har fått från dig. Utan dig hade jag inte orkat kämpa mig tillbaks till Robinson.

Jag blev så rörd av att Alexander nämner mig, vill värna om mig när han är tillbaks i Robinson.

Frågor från er

Den här veckan har varit den jobbigaste för mig pga alla negativa kommentarer jag har fått. Jag förstår att många tittare har svårt att se logiken i mina reaktioner, att jag pratar hela tiden om mitt motstånd till tävlingar och prestationer. Plötsligt vill jag tävla, sedan lackar jag ur eftersom jag inte fick tävla.

Jag visste inte om mina triggers kopplade till prestationer och tävlingar. Jag var omedveten om dessa och tyvärr kom detta upp till ytan under Robinson. Varje avsnitt är en bearbetning av vad jag har upplevt tidigare i mitt liv men även det som jag utsätts för från dag 1 på Robinson.

Jag försöker bearbeta mina trauman och vill bli en bättre människa. Det krävs mod att bemöta sig själv, att gräva fram det som är glömt och begravet inom sig själv. Upplevelsen och erfarenheterna från Robinson har belyst tidigare trauman och sår. Sedan jag kom hem från Robinson har jag rannsakat och ta itu med det som kommit upp och blivit medvetet för mig. Det är dags nu, jag har ju trots allt nyligen fyllt 50 år, bättre sent än aldrig, eller hur?!

Kokosnötter och bananer till oss alla!
Zayera